Ekonomiska nervsystem
om att girighet är ett stressat nervsystem och välfärd är the true wealth
Nu blir det Ekonomibyrån möter spiritual math och neurologiavdelningen. Allt för att omformulera och vidga perspektiven på pengar till att också innefatta ett andligt sådant. Om allting är energi, så även våra ekonomiska val.
Jag vill att vi gör aktiva val att inte ta in fler nyheter om vad nästa galna miljardär är hysterisk (och cringe?) över i vår energi. Vi har fattat vad de är kapabla till och att de parasiterar på vår uppmärksamhet och oro när vi istället kunde leva våra egna liv.
Vill hellre prata om det djupt sociopatiska i att någon som Musk gör en sorts trojansk krigsföring; att skapa en image som posterboy för klimatomställningen, erbjuda 6 miljarder till att utrota världshungern men sedan ångra sig, ansluta sig till agent orange, och resten av shitshowen vet vi. Hans fans är medelklass- och arbetarkillar med kognitiva bias, grabbar som under en livstid aldrig kommer tjäna ihop vad denna man tjänar på några minuter i avkastning. Its like believing the stripper actually likes you.
Att bli “selfmade” miljardär kräver brist på empati och att du slutar betala skatt som går till samhällen du och dina arbetare verkar i. Bara att kalla sig selfmade upplever jag som tondövt eftersom ingenting är helt selfmade.
Utifrån premissen att om man gillar något vill man dela med sig till fler, så är det vänstern som egentligen älskar pengar? Jag får en känsla av att dom, vänsterpolitiken och likvida medel, har kul ihop på ett annat sätt än högern, en mer expansiv energi som rör sig långt in i generationer framåt. Arbetarrörelsen uppfann (och slogs för) en mänskligare syn på arbete som fortfarande ekar kvar.
Jag såg den här reelen (59 sek lång) och mina associationer gick till föreställningen om att 1. hårt jobb och rättvisa skulle höra ihop samt 2. att ekonomi och pengar ofta betraktas som något rationellt eller neutralt, likt matematik, och frikopplat från känslor. Har transkriberat innehållet nedan.
Picture this, it’s 11 years ago. I’m in a massive university intro psychology class. Everybody in my 250 person lecture is freaking out ‘cause it’s the last class before the exams and none of us are ready.
Professor says “You know what, you guys seem stressed. I’m just gonna give all of you a 95% blanket across the board but - you have to vote unanimously on it.”
He puts the poll on the board. We vote. 20 people say nope, I don’t want the guarantee 95%.
He puts another poll up, that just asks ‘Why?’ where Option A: I selected the 95% cause I want it, B: I think I could do better, C: I don’t want a grade I didn’t deserve and D: I don’t want somebody else to get the same grade as me even if they didn’t study as much. And all 20 people, who didn’t want the 95%, didn’t want it for that last reason.
Professor said “This is the most important psychological lesson I will teach you this semester. I’ve been doing this experiment on classes for the past 10 years and not one class has agreed unanimously, because there’s always somebody who doesn’t want someone to have what they have because they don’t think they deserve it. Statistically only 10 of you will get a 95% or above - because in life greed will always hurt you more than it helps you.”
Reelen påminde mig om flera personer jag tidigare umgåtts med som absolut också skulle valt det sista alternativet, eftersom de anser att det är det enda rimliga att göra. Att något annat vore ”fusk”. Hen vill inte unna en annan person samma form av förtur som hen själv vill ha, dvs en sorts oklar humanitär snålhet, bristmentalitet och motsatsen till storkukslugn.
Ingen av oss hade funnits om det inte vore för tidigare generationers omsorg och kamp för att någon de inte känner ska få det bättre i framtiden. Och det är här jag tänker att vårt nervsystem har en viktig roll.
Jag upplever att jag förstår mer varför dessa personer gör dessa val. Och att den här typen av räddhågsen girighet parallellt med våra generella uppfattningar inför pengar går att koppla till våra överlevnadsmekanismer.
Vårt centrala nervsystem får ett påslag när hjärnan uppfattat en risk. Vi känner oro, även om känslan inte nödvändigtvis stämmer med det som verkligen sker. Människor är för det mesta inte rationella aktörer - vi är känslomässiga aktörer och vi anpassar logik till att passa våra känslor. Många blir framgångsrika utifrån rädsla att misslyckas och ingen nivå av hårt jobb från dem själva eller andra upplevs som tillräckligt.
Det finns skillnad i laddning mellan att samla på sig medel utifrån rädslan att bli utan och att ha en strävan utifrån en vision om något bättre. Vi vill veta om vi kommer tjäna på att släppa viss kontroll men grejen är ju - det vet vi väldigt sällan i förväg med tvärsäkerhet, oavsett vad det gäller. Det handlar mer om vilka vi vill vara.
Att prata om välfärd är att prata om vårt gemensamma nervsystem. Ett lugnt nervsystem som klassfråga. Att bidra till en gemensam vision om något bättre. En politik som bryr sig om att pengar ska nå ut och omfatta alla samhällsfunktioner stärker både samhällets och vårt individuella nervsystem. Vi blir lugnare och fattar klokare beslut. En politik som inte tar hänsyn till att alla startar på olika rutor borde aldrig tala om “hårt jobb som lönar sig” eller att fattiga personer har fattat dåliga beslut.
Det är helt ok om att min koppling mellan pengar och nervsystem känns flummigt eller svävande. Det är faktiskt dit jag vill, hellre än att låtsas som att ekonomi, välstånd och förmögenheter skapas i ett vakuum av rationalitet och rättvisa.
Utifrån detta tar jag inte in energin av dessa egendomliga beteenden eller nyheter som stressar mitt nervsystem när jag försöker hantera upplevelsen att vara en människa i den här världen i den här tiden. Jag når inte tech bro fansen men jag önskar de visste att jag har aldrig tjänat så mycket som när jag känt mig lugn, trygg och inspirerad. Önskar såklart detsamma för dem.
Men jag tar inga uppmaningar av tech bros som gör rädsla kommersiell och inte bryr sig om marginaliserade gruppers säkerhet på deras plattformar. Jag ser anhängare till miljardärer som enbart pushar för rise & grind-kulturen och jag vet att jag litar inte på någon som inte tror på återhämtning. Jag tar inga råd om empati från någon som är frånvarande pappa till fjorton barn. Och det är helt OK med mig om jag uppfattas som snål och avstängd i det avseendet.