Ett eget rum

om att pirret av frihet, tidigare generationer och korrigera narrativ

Jag låser upp dörren till min egen lägenhet och jag känner att jag lever mina förmödrars vildaste fantasi och mest avlägsna dröm.

Jag styr min egen tid, jag tar på mig det jag har lust med och jag bestämmer vem som får kliva in genom min dörr.

Jag undersöker och utforskar olika intressen. Oceaner av tid läggs på att lära mig mer om det som gör mig inspirerad och kreativ. Materialiserandet av ett eget rum och en egen tidslinje.

Jag önskar jag kunde berätta för dem om vilsamheten; både hur en sovmorgon känns och hur det är leda sig själv.

Citat av Meggie Royer

Vi vet idag att när en flicka föds har hennes kropp redan alla sina ägg som under hennes livstid antingen kommer blödas ut eller befruktas. Det innebär att när min mamma föddes så föddes likväl en beståndsdel av mig. Det betyder även att den delen också skapades inuti min mormor när hon var gravid med min mamma. Det hisnar av tanken på att varje flicka en gång i tiden varit en del av sin mormors kropp, likt en länkkedja bakåt i tiden där alla nu levande flickor går först i ledet.

Jag badar i autonomi jämfört med kvinnor som gifte sig för att få tillgång till fler rum och få levla upp sitt frihetliga utrymme. Förmodligen födde de även fler barn än de egentligen ville ha. Jag känner existensiell svindel av att tänka på livskraften i mina cellminnen från icke utlevda liv och det hjälper mig att göra saker jag älskar oftare.

Bild från Pinterest

Jag tänker på tidigare arbetarkvinnors genetiskt invanda och ärvda mönster av vad det innebar att leva ett liv - ett fysiskt tungt arbete med hem, barn, djur, gårdar och skörd. Pengarna som de aldrig ser. Jag glömmer aldrig att farmor fick sin första lön när hon sålt spetsar som hon knypplat. Lyckan över sin första egna lön i sjuttioårsåldern.

Kanske fanns tanken att ett annat liv var möjligt men inte förrän i en annan livstid. Denna livstid har nu anlänt i min kropp. Och jag vet att inget kommer förändras förrän kvinnor ses som de ledare de är. Vi gör inte längre jobbet om inte utdelningen bedöms som rimlig i paritet till alternativen. För nu finns alternativen. Andra liv finns tillgängliga.

Genom att göra exakt det jag vill i detta liv kanske jag frigör mina förmödrar. Kanske kan arvet i mina celllminnen läka generationer bakåt. Om kroppen är kärlet som till slut återgår till jorden och medvetandet fortsätter i en samma dimension som det kom ifrån så hoppas jag att de i sin nuvarande form följer med mig in i varje mötesrum när jag behöver dem.

Jag underskattar inte längre hur en omformulering kan hjälpa min riktning. Terapeuter och andliga vägledare har uttryckt sig liknande. Det är inte synd att en tidsperiod/relation/jobb tog slut, den hade uppfyllt sitt syfte. Det är inte synd att jag inte fick ett uppdrag, det är en omdirigering av min väg. Vi är meningsskapande djur och världen består av berättelser - från religioner med heliga skrifter till vår egna berättelse i huvudet om varför vi klarar av vissa saker eller ej.

Just därför tänker jag att det nuvarande narrativet i media är felaktigt; det pågår inte en ‘male loneliness epidemic’, det pågår en ‘restful female liberation’. Kvinnor läker tidigare generationers vanmakt i sina celler när de vilar i sina egna rum.

Och det är som det ska.