Gudar för sekulära
Att tänka på platser för återhämtning som sekulära tempel
Under förra sommarens koranbränningar tänkte jag på att vi/samhället verkar vilse i vår uppfattning av religion och andlighet. Här måste givetvis den utbredda polariseringen och misstänkliggörandet av en specifik religion lyftas in, eftersom det gör det hela ännu mer laddat. Om vi var vilsna tidigare så är vi nu rädda att uppfattas som positionerande i något vi inte bottnar i. Den enda som satte ned foten var hjältinnan som klampade in med en brandsläckare. Likt en sträng morsa som sätter ner foten och jag tackar henne för det. När kvinnor får nog, då händer saker snabbt.
Jag undrade också om vår vilsenhet beror på att vi inte har definierat vad religion är för oss? Det har nu gått så lång tid sedan vi var kristna på heltid att vi har glömt hur det känns att vara del av en religiös gemenskap. För även om kyrka och stat är åtskilda har dess skilsmässobarn till medborgare fortfarande behov av att ibland treva bland frågor om den gemensamma existensen utan att kompromissa med sin individualitet. Jag själv upplever hintar av det under korta stunder av masspsykos på konserter, i fördjupade samtal och stöd från någon jag står nära när jag mått dåligt eller när jag är en del av positiva generationsöverskridande möten. En gemensam hisnande upplevelse av att vara en människa i nutid som kommer och slaps me in the face.
Jag ser det ungefär såhär - som en troende har sina tempel har svensken (eller en sekulär) naturen, kroppen och konsten. Ändå gulligt att tänka på, som om om vi levde under antiken. Fysiska eller mentala platser för återhämtning, gemenskap och spirituell hälsa, utan att ha definierat det som sådant. Där man likt en gammal man suckat drömmande och uttalat orden “- Det är nästan så att man blir religiös”.
Jag vill då definiera spirituell hälsa till känslan av att vara del av något större. Inte konstigt att musik blir livsnödvändigt för tonåringar, som ofta tror sig vara ensammast i världen om att uppleva dom känslorna de går igenom. Om vi inte mår bra har vi ofta ett snävt fokus på det som gör ont, och behöver zooma ut.
Allt det här ser jag som en del av det feminina i oss - vara i kontakt med sin livsenergi, inre känsloprocesser och kroppsliga intelligens. Att uttrycka sig konstnärligt eller bara minnas att vi har jorden som en gemensam moder. Det som får ta tid, växa långsamt. Jag kan ofta glömma att marken jag går på är något som lever i lika hög grad som jag själv. Och det är sådant jag kan prata om med mina vänner men inget jag skulle ta upp på en fikapaus på jobbet.
Uppmärksamhetsekonomin till trots - och det vi ger vårt fokus till är det som kommer växa - så vill jag lyfta fenomen som jag önskar hade en högre status på de sätt jag kan. Hoppas du vill vara med.