Lysistrate finns i Sydkorea
Om hur vi ser konsekvenserna av Fuck around and find out
Kvinnor föder färre barn runt om i världen, inklusive i Sverige.
Analyser i ämnet har framförts på olika håll. En ihållande framtidsoro lyfts fram som den främsta anledningen; konflikter, krig, klimatförändringar och osäker ekonomi som påverkar levnadskostnader.
Spontant tänkte jag på tre andra anledningar; sexism (2020 beräknades Sverige som inceltätast i världen) , ojämlik arbetsmarknad och brist på mänskligt kollektiv som kan hjälpa till med ungen. Även om detta givetvis ingår under experternas analys om “osäker ekonomi som påverkar levnadskostnader”. It takes a village osv.
Det som inte lyfts fram lika mycket är de positiva aspekterna för kvinnor att kunna välja sitt eget liv.
Att söka på childfree på TikTok är att möta en kavalkad av kvinnor där en del vetat sedan de själva var barn att de aldrig vill bli föräldrar. Andra har avböjt möjligheten till moderskap eftersom livet inte har visat dem en stadig person som skulle göra sig väl i rollen som pappa och hellre lever i självvald ensamhet. (Eller så har livet visat dem flera, men ingen av dem gick vidare till slutaudition och då lever dom hellre som solister.)
Jag tänker på de män som tror att de tävlar mot topp 15 procenten av snyggaste männen på dejtingappar, dvs de män dom själva upplever som alfahannar (tänk Chris Hemsworth). Varifrån har de fått den bilden? Jag ser varken humor, intelligens, värme och utstrålning endast utifrån det utseendet. Och om jag tänker på vilka män som gett kvinnor i alla åldrar kåtslag på sociala medier under de senaste åren varierar det ju från Pedro Pascal, Andrew Scott, Jack Black, Kim Tae-Hyung, Kieran Culkin, Paul Mescal, Marcello Hernandez och Timothy Chalamet.
I själva verket tävlar de flesta män mot den nivå av inre frid kvinnor känner av att slippa ta hand om en partner som tror att normaltillståndet för kvinnor är att vara miserabel och utarbetad, särskilt när hon fått barn.
Om man under uppväxten främst sett sin mamma utmattad och kämpandes i ensamhet i hemmet trots en närvarande pappa finns risken att det blir ens blåkopia för hur ett kvinnoliv som mammi™ ser ut. Kan synen av en barnfri och glad kvinna då ge en upplevelse av att bli lämnad eller bortvald? Att den typen av glädje som inte nådde in till deras egen mor ger dem en sorg de inte vill kännas vid?
Och de tre negativa anledningarna jag nämnde ovan: Sexismen gör att straighta män tenderar att sexualisera varje mänsklig interaktion och att samhället inte värderar förlossningsvården högt. Den ojämlika arbetsmarknaden bidrar bl.a till ojämlika löner och sämre ekonomi för kvinnor efter att de fått barn. Och bristen på kollektiv - dvs att utöka begreppet familj och ha fler personer i sitt vardagsliv utöver sin partner eller åldrande föräldrar - gör förmodligen inte saken bättre.
Med det sagt - in kommer 4B-rörelsen i Korea som tar allt till nästa steg. Länk till en rolig tiktok på ämnet.
Sydkorea har den lägsta befolkningsökningen i världen och FN förutspår att den kommer att ha halverats under slutet av århundradet. Dvs bara några generationer bort. Anledningar som lyfts fram är levnadskostnader, en djupt patriarkal syn på äktenskapsroller och människovärde baserat på kön, som alltså bidragit till denna motsatta effekt.
De fyra B:en står för prefixet “Bi” som översätts “nej” eller “utan”
Bihon - utan äktenskap
Bisekseu - utan sex
Bichulsan - utan barnafödande
Biyeonae - utan dejtande
Jag vet inte varför (jo jag vet varför) men kvinnor som får nog, det är magi och revolution rakt av när de bokstavligen menar att HÄR BLIR DET INGA BARN GJORDA. Och då gick mina tankar till berättelsen om Lysistrate.
Lysistrate är en pjäs från antiken. Redan då kunde dess författare Aristofanes skriva en komedi som beskriver händelseförloppet av uttrycket fuck around and find out.
Kort sammanfattning: Det blir krig, männen drar iväg och krigar, kvinnorna vill inte ha krig, kvinnorna säger “Vi kommer inte ligga med er om ni inte skapar fred och vi kommer gå full boobs out så ni ser vad ni väljer bort”, männen väljer fred pga vill inte leva utan punani resten av livet. Men ta mig inte på orden om dramaturgin.
Några uppenbara problem med sex-/relations-/barnstrejk som fredsmäkleri - absolut. Dels att spela på patriarkatets villkor i synsättet på sex som ett biologiskt behov för män men för kvinnor mest en äktenskaplig plikt. Det enda maktmedel till hands att hota med eller en typ av bytesvara.
Ändå upplever jag fenomenet som en indikation på en tid som komma skall. Att det som förknippas med femininitet står upp för hur det vill bli behandlat. Det blir inga barn förrän förlossningsvården, omvårdnaden och feminint kodade yrken har högre status. Det blir inga ungar i det här boet om det inte är tryggt för modern. Likt dom sydkoreanskor som tydligt visar sin regering att om makten nu hatar kvinnor så mycket så kommer vi inte skapa fler av oss.
Att den feminina energin, likt moder jord, lugnt men stadigt sätter ned foten för hur vi behandlar henne. Hon tittar mänskligheten djupt i ögonen och menar att “Det här beteendet upphör här och nu - eller så utrotar ni er själva”.
(Och ja, alla människor har både feminin och maskulin energi.)
En feminin energi är långsiktig, empatisk, mottaglig och intuitiv. När den blir tagen för given känns dess gränsdragning som iskyla.
Det är att vara medveten om hur länge man varnat andra för att leka med elden, till slut vädjat om att de måste lägga ifrån sig tändstickor och bensin, och när huset till slut är övertänt står hon lugnt utanför och ser det brinna ner till grunden. “Jag sa till er. Nu är det upp till er”.
Lysistrate i Sydkorea ser grabbarna vid makten välja krig, låta huset bli övertänt och befolkningen riskera att dö ut medan hon lutar sig tillbaka och bokstavligen mena det - Nu är det upp till er.
(Ingen illustrerar detta bättre än Angela Bassett i Ready to Exhale.)