Mjuka tag
Om att önska andra samma behandling som du kräver för dig själv
Under vårens valkampanjer till EU-valet läste jag Åsa Beckmans text med sju sammanfattade lärdomar sedan hennes dotter föddes för 28 år sedan (med anledning av årets mors dag). Den sjätte resonerade djupt med mig, särskilt när jag främst tagit del av ganska oroliga rubriker fram till valdagen. Hon nämnde; “(…) Det viktigaste mellan människor är identifikation, empati och omsorg - och att ett samhälle som bortser från det alltid kommer gå fel väg”.
Tyckte Beckman formulerade det så fint, kanske för att jag påmindes om perioder i mitt eget liv; “Barnets position, att vara behövande, är egentligen allmängiltig. Under vissa faser i livet mer märkbart, under andra mindre”. Perioder som deprimerad, utmattad och paranoid av ångest, där dom jag bemöttes av i mitt tillstånd som behövande av spelade roll för min fortsätt hållbara riktning, som såg igenom mitt förakt för min egen svaghet.
Jag tänker på politikens utslitna uttryck hårda tag. Att det känns samtidsdyslektiskt och alldeles för grunt för ett djupare problem. Som direkt hämtat från våra primitiva rädslor och fight/flight-responser men omstöpt i justitiepolitiska slagord. VAD HÅLLBART OCH BRA.
Att inom politiken vilja etablera en människosyn grundad i empati skulle ändå kallas mjuka tag idag, nu när många känner rädsla på daglig basis. Kanske kopplar även många uttrycket till nittiotalets stora haveri - att skicka kriminella på s.k. värstingresor.
När konstnären Anna Odell skapade sitt verk Okänd kvinna ville hon visa hur ett verkligt omhändertagande av en psykotisk person kan gå till. Men denna gång från perspektivet av personen som upplevde psykosen, som likt ett barn under en viss fas i livet är i stort behov av hjälp. Något som bara var autentiskt möjligt när vårdpersonalen inte var medveten om att patienten egentligen inte var sjuk.
Jag har aldrig glömt överläkaren David Eberhard som både polisanmälde Odell och bjussade allmänheten på ett uttalande där han sarkastiskt erbjöd henne att återvända: ”Jag kan personligen injicera henne med Haldol (antipsykotiskt läkemedel). Så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin liten installation.”
Förmodligen förstärktes Eberhards uttalande av att han kände sig lurad och upplevde sig påkommen, vilket gör att han agerar i affekt. Men detta är en person som jobbar med svårt utsatta människor? Vill man att ens eget barn i en sådan situation skulle behöva tas omhand av honom?
I sitt sommarprat från 2010 beskriver Anna Odell att hon efter “Okänd kvinna” fick frågan “Men hur vill du att ett omhändertagande ska gå till då?”. Odell menar att vi istället borde ställa oss själva frågan “vilken typ av bemötande vi vill att våra närmast anhöriga skulle få i ett omhändertagande, om så var nödvändigt?” Vill vi att någon av våra anhöriga skulle bemötas med s.k hårda tag om hen blev psykiskt sjuk? Ett synnerligen intressant perspektiv för politiken.
Vi ropar gärna på högre straff när en person begått en avskyvärd gärning - just för att det är ett uttryck för just vår avsky för brottet. Inte för att det är det mest rimliga och till gagn för samhället i längden. Som t.ex långsiktiga förebyggande åtgärder, och att studera hur just denna gärningsman hade kunnat undgå att bli just en sådan. Något sådant blir extremt osexigt när saker måste levereras på en enda mandatperiod.
Rädsla, dvs ett uppvarvat nervsystem, gör att vi tar i för hårt eftersom vi bara vill komma bort från tillståndet. Som att vi är högstressade i trafiken och försöker gasa oss ur en bilkö? Stress och affekt gör det svårt att vara i kontakt med det som Beckman pratar om - som identifikation, empati och omsorg. Många ville gå med i Nato, men skulle de skicka sina egna barn ut i krig som det faktiskt kan innebära? Många ropar på högre straff, men gäller det även om det gällde deras egna barn? Skulle man önska att ett brott gav längre straff ifall det var en själv som begått brottet eller vill man själv ses som ett undantag samhället borde vara sjysst emot? Tänker då särskilt på exemplet Olof K Gustafssons nuvarande situation.
Olof K Gustafsson har sedan gymnasietiden varit entreprenör, drivit företag och aldrig hymlat med att han vill bli dollarmiljardär så fort som möjligt. Som 21-åring blev han 2014 varumärkeschef för Escobar Inc (ja, DEN Escobar-familjen). Att vårda minnet av en kartelledare med tusentals liv på sitt samvete förklarar Gustafsson – som också idoliserar Putin och samlar på Hitler-memorabilia – i dokumentären om honom på svtplay: “Man ska inte spendera tid på känslor, då slösar man tid”.
Tid som istället ska läggas på vad?
Under 2020 intervjuades han av youtubekanalen Realones Vodcast och blev snabbt ett viralt samtalsämne då han berättade att han blivit oerhört rik på att förvalta arvet efter den ökända colombianska kartellen. Utan någon tanke på hur det kan uppfattas visar Gustafsson, nu 31 år gammal, sina selfies tillsammans med Roberto Escobar (bror till Pablo Escobar), sin Rolexklocka och passar även på i början av intervjun att lämna över ett kuvert med 10.000 i dollarsedlar till intervjuaren på kanalen. Under intervjun passar han även på att utmana Jan Emanuel att komma till Colombia och våga brösta sitt rikemansliv inför hans egna, där han menar att Jan Emanuel inte har en chans. Allt för att backa upp sitt påstående om sin ogreppbart förmögna livsstil. En kukmätartävling med tema vräkighet om man så vill.
När Gustafssons hus i Malaga stormades förra året av spansk polis och amerikanska federalagenter häktades han misstänkt för bedrägeri, smuggling och penningtvätt. USA vill få honom utlämnad och på så sätt komma åt Escobar Incs olagliga verksamhet.
Och efter sin höga svansföring om sin överlägsna livsstil och uttalade vilja att hänga med tuffare grabbar tänkte jag att Gustafsson givetvis kommer brösta vad han sysslat med. Att hans cojones skulle märkas både i entreprenörsskap, munlädret och i hur man facear konsekvenserna för sina val?
Not really. Gustafsson riskerar att hamna på ett maximum security-fängelse eftersom han klassas som “narc terrorist”. Han väljer att erkänna några av brott som skett i Sverige för att få bli utlämnad. För att få mysa runt på svensk anstalt, jämfört med amerikanska högsäkerhetsanstalter. Men ansökan godkändes inte. Förundersökningen lades ner - fallet har inga kända målsägare.
Gustafsson har nu stämt svenska staten och åberopar att “Sverige har ett ansvar att skydda sina invånare”. Eller åberopar han identifikation med svenskar, empati för sina dåliga val som ung och omsorg med ett kortare straff så han kan komma ut till sin familj? Om han tidigare upplevt att känslor är ett slöseri med tid så väntar nu verkligt slöseri med tid, på en amerikansk anstalt.
Jag kan absolut tänka “don’t do the crime if you can’t do the time” men varför känns det som att Olof K Gustafsson har längtat efter mjuka tag ett helt liv? Som att rädslan för att aldrig lyckas nå sina mål drev honom som ung kille att joina den mest ökända kartellfamiljen i världen och gick med på att bygga legacy åt dom stora grabbarna? Att han gasade sig ur rädslan till den högsta möjliga höjden för han trodde att pengarna skulle rädda honom?
När han själv fann sig i en utsatt situation eftersom shit hit the fan, då verkade det inte så dumt med de svenska mjuka straffen i mjuka fängelsemiljöer.
Politiker som förespråkar hårda tag behöver ta in verkligheten i att alla förmodligen någon gång under livet kommer finna sig själva i en behövandes situation. Att ett samhälle som bortser från det kommer alltid att gå fel väg.