Sök och få hjälp (helst med friskvårdsbidrag)
Om att möta smärta och dess otroliga fördelar
Jag vill ta self care till nästa nivå. Eller snarare sin första nivå - till roten och fröet, där syftet är att få ökad kännedom om sig själv. Att veta vad för typ av care vårt self behöver är väl själva förutsättningen för att det ska funka? Behöver vi träna, skriva ner våra tankar i en dagbok, träffa en kompis eller är det professionell hjälp som måste sättas in? Fyra år sedan pandemin bröt ut och allt som hänt sedan dess? Hur mår du/jag/vi?
Vi vet att forskningen visar att långvarig stress, särskilt i barndomen, påverkar vår biologi och att vårt sympatiska + parasympatiska nervsystemet då i sin tur kan utveckla sjukdomar som följd. Att möta smärtsamma minnen från sin uppväxt kan alltså innebära möjligheter att främja fysisk hälsa under rätt förutsättningar. Roten av self care är ett hårt arbete som inte alla vågar gräva i. Make möta smärta great again i en värld där vi söker bekvämlighet i alla led. Samhället behöver inte prata mer om psykisk ohälsa, inkludera bara terapi i friskvårdsbidraget.
Jag tänker på att det finns människor går ett helt liv utan att våga öppna låsta dörrar inombords. Förmodligen känner de flesta till någon människa som de sedan fått veta i efterhand levde ett helt liv med en hemlighet som skavde, kanske till och med frätte sönder inombords. Jobbet att både undvika smärtan och samtidigt hålla hårt i känslan av att det aldrig ska upp till ytan. Kanske utvecklade personen olika copingmekanismer eller t.o.m missbrukssjukdomar.
Terapi hjälpte mig bl. a processa faktumet att vara utfrusen också är en typ av mobbing och plötsligt såg jag det i ett annat ljus. Ett mer empatiskt ljus absolut, men att som 32-åring kännas vid smärtan och stressen som suttit fast sedan 13 års ålder utlöste en lavin, en känslomässig käftsmäll. En tsunami av sorg som var följden av ett bråddjupt självhat, av att ha blivit ganska ätstörd i tysthet och av att haft återkommande depressioner som jag endast medicinerats för.
Det tog x antal terapitimmar och flera käftsmällar till innan jag kände förändringen. Jag var lättare än innan. Ungefär känslan av att kallduscha: jag ser inte fram emot det, jag vill inte in i obehaget för jag vet att det kommer göra ont, sedan bestämmer jag mig för att göra det och det är vidrigt hela tiden, för att till sist känna dopaminpåslaget efteråt och inte ångra mig. Snarare vilja ropa likt en nyfrälst från bergstopparna att det här måste alla testa (vilket också de faktiska isbadarna gör LOL och som jag gör nu med denna text).
Stressen hade också suttit fast i kroppen och när jag kunnat släppa den sa en kompis till mig att jag såg annorlunda ut - ett mer avslappnat ansiktsuttryck, ett annat sätt att gå. Och jag bet inte längre på naglarna. Jag tog inte allt personligt.
Det intressanta blev också tomrummet - vem är jag nu, när sorgen inte var en del av min identitet längre? Jag kände stor förståelse för dem som går ett helt liv och aldrig vågar möta skuggsidorna av ens personlighet - det var fan ingen walk in the park.
Samhället behöver inte prata mer om psykisk ohälsa, låt oss bara inkludera terapi i friskvårdsbidraget. Sänka trösklarna till fler. Om samhället nu värdesätter att hålla sig frisk och arbetsför i längden så måste vi inkludera hjärnan och allt den omedvetet absorberat. Som att det inte skulle påverka prestationen på arbetsplatsen och för all del sjukdomar i kroppen.
Och om jag nu sparkar in öppna dörrar, så låt gå om det nu kan innebära att fler vågar öppna låsta dörrar.