
Som 90-åring är sci-fi-kungligheten William Shatner än så länge den äldsta personen som rest ut i rymden. Britt Hartley (med magister- och doktorsexamina i tillämpad och relationell teologi) från No Nonsense Spirituality berättar om Shatners existentiella uppenbarelse när han fick åka med Jeff Bezos farkost ut i rymden. Vem blir man av efter sådan upplevelse?
Shatner beskriver att han utgick från att en grov wanderlust att resa i rymden skulle drabba honom. Att få känna en djup förbindelse med en ofantlig outforskad värld. Inget av detta hände.
Istället översköljdes han av den djupaste sorgen över det faktum att vi “lever på en liten svävande oas av liv, omgiven av en oändlighet av mörker och död”.
Det hisnande perspektivet att se planeten utifrån i “sin välkomnande värme och omvårdnad över dess invånare” omringat av det mest kompakta av mörker gjorde honom djupt berörd. Hans uttryck av en enorm tacksamhet: “I hope I never recover from this experience”.
Shatner menar att resan förändrade honom på djupet - att han under lång tid (i sina mest populära roller) fått folk att blicka ut i rymden och vilja utforska den slutliga gränsen. Han var tvungen att resa ut i rymden själv för att känna att vi borde rikta blicken på platsen där vi redan står; att Jorden är vår moder som vi härjat till snart obeboelighet. Att vi är blinda för vår egen rikedom medan vi krigar om landsgränser och religiösa övertygelser.
Om en overview effect, som Britt Hartley nämner i klippet ovan, kan drabba astronauter till att få andliga uppvaknanden så kanske det även händer fler icke-proffessionella rymdfarare? Blir man inte sugen på att skicka fler ut i rymden? I dagsläget har mindre än 700 personer varit i rymden, någonsin. Om raketbränslet vore miljövänligt kunde denna existensiella turism vara något jag eventuellt ställer mig bakom.
Perspektivet att bokstavligen skapa distans till sin tillvaro och zooma ut från från sin nuvarande bristmentalitet och kamp för överlevnad trots miljoner (t.o.m miljarder) på banken. Att det krävs det mest påtagligt fysiska och avancerade inom vetenskap och ingenjörskonst för att inbringa andlighet och tacksamhet över existensen, något som annars upplevs för fluffigt och flummigt.
Denna Overview Effect verkar dock inte drabbat Bezos, rekordvinnaren i grenen Kapitalism - fri stil, så vissa är kanske bortom räddning. Men det är hans möjliggörande för rymdturism som kanske kan ge människor som Shatner ett livsomvälvande perspektiv. Givetvis löser en raketresa inga världskonflikter. Däremot tänker jag spontant att det vore intressant att veta om t.ex white supremacists som får möjligheten att se vår blåa planet svävandes nedanför dem fortfarande tänker “jajamän här ska bara vita människor få bo” när de landat?
Jag tänkte också på att Shatners uttalande påminde en smula om när någon blir lämnad av en partner och då plötsligt med nyvakna ögon får syn på vad hen tagit för givet under alldeles lång tid. Det finns redan så många människor på planeten som aldrig behövt åka ut i rymden eftersom att dom sedan länge vetat detta djupt i sina egna kroppar. Som redan lever efter devisen att vi faktiskt bor på en svävande oas av liv i en svart oändlighet av död och agerar därefter - hjälper sina grannar och sin nästa, strävar efter kommunikation och fred och delar med sig av det dem har. Vissa är miljöaktivister, vissa är tjänstemän, vissa är naturfolk, vissa skapar en by av kollektiv kraft i sitt trapphus.
Avslutar detta gigantiska tema med en förhoppning att en rymdstory som i denna bok blir film. På temat rymdresa som existensiellt vapen för klimatet platsar boken Holdout (2021) av Jeffrey Kluger. Alltså samma person som skrev boken “Apollo 13” som senare blev film av Ron Howard. Holdouts huvudperson drabbas alltså av en sådan Overview Effect väl uppe i rymden att hon använder det som maktmedel att förhandla med.
Som Kluger beskriver det i Time Magazine: “The ‘Overview Effect’ forever changes some astronauts’ attitudes towards Earth—but you don’t need to go to space to experience it”.