Det stora Ödmjukandet
om tröst, vilka som kommer klara sig och naturen. Alltid naturen.
Jag vet inte om det räknas som positivt tänkande, men jag noterar att jag samlar på mig perspektiv ända till någonting tröstar mig.
Har förstått att många upplever det skrämmande när spirituella ledare och filosofer uttrycker att det är big things ahead inom det närmaste decenniet. Att cirklar och epoker kommer slutas för att andra ska öppnas. Jag försöker se det som tröst; att allting omvandlas, utvecklas och blir något nytt, särskilt i en tid där mycket information för bara några år sedan hade känts som en scen från en sci-fi-serie eller dystopisk roman. Om allting är energi och atomer som aldrig står still så kommer ju även det nuvarande tillståndet också att förändras. Att allting rör på sig hela tiden. I ett tidigare nyhetsbrev skrev jag om att 2025 har energin av metamorfos, där gamla system raseras för att göra plats för nya. Och om cirklar nu sluts måste det ju innebära att något annat är ingång.
Inför denna nya tid behöver vi öka vår förståelse för att inget sker som en egen isolerad händelse utan faktiskt hänger ihop, som naturen. Och att som sagt - allt som är inte kan anpassas för en ny dimension där vårt medvetande blivit mer ödmjukt kommer så småningom att falla. Det pirrar fan ändå till lite av tanken?
I vediska skrifter och hinduisk mytologi kan man läsa om Yugas: cykler som bestämmer nivån av ”medveten medvetenhet” (eng. conscious awareness) vi upplever på jorden som samspelar med solens omloppsbana och dagjämningarna precession (förändringen i orienteringen av jordens rotationsaxel). Yuga är sanskrit och översätts ungefär till ‘världens tidsålder’. Enligt skriften befinner vi oss just nu i Kali Yuga vars teman är oenighet (jepp), materialism (no shit), moraliskt förfall (jo tack) och andligt mörker (jajeböj). Enligt mytologin genomgår vi Kali Yuga för att gå in i Satya Yuga, även kallad "guldåldern” av rättvisa, sanning, balans och inre/yogisk visdom (you rang?).
I väst tror jag vi blandar ihop medvetenhet med att “hålla sig uppdaterad om världsläget”. De två är separata och utförs en i taget - vi får veta nyheter och specifika evil detaljer by proxy i vardagen men vi kan också göra medvetna val om hur vi konsumerar information och tar del av det som ger oss energi.
Jag ser det då som ett naturligt steg att många vänder sig till nya metoder när upplever nya saker att hantera inombords. Det är inte längre ovanligt att personer har en shaman/medium de vänder sig till (ibland för att vi osäkra tider gör att vi söker efter försäkran om trygghet och hoppas att spirituella praktiker sitter på svar), eller att regelbundet välja att behandlas via olika energiläkningsmetoder. Det finns en ökad förståelse för energier, vikten av att känna sina känslor och att jorden är en levande varelse - ett ämne som en gång i tiden i bästa fall ansågs grundlösa och i värsta fall som häxkonst och skäl för förföljelse.
Vi har det i vårt medvetande - att vi valt att avvika från naturen och misshandla platsen där vi bor. Det är klart att vi aldrig känner oss glada på riktigt? Därav kommer vi behöva möta händelser där klimatet forcerar oss fram till ödmjukhet. Att mänskligheten tvingas att skifta till resiliens när vi inte längre har något annat val.
Jag är dock övertygad om att det finns grupper av människor som kommer klara detta skifte bättre än andra. Tänker i synnerhet på grupper som redan tvingats lära sig hantera extremt svåra situationer mycket tidigare än oss andra, helt enkelt för att de inte haft något annat val. Kanske också till följd av förtryck och diskrimineringsgrunder förföljts och nekats utrymme i rum de har en rättmätig plats i.
Ett annat exempel är naturfolken som tvingas bli klimatflyktingar. Ett yttre hot tvingar samman gruppen där rädsla och ovisshet omsätts till syftesdrivna aktiviteter utifrån intentionen att behålla generationsvisdom, gemenskapen, psyket och humorn intakt.
Den nuvarande tillvaron är bara en övning på att hantera ett liv. Naturen är själva livet, och den kommer ge oss det riktiga testet. Och där bör vi begrunda och lära oss av hur utsatta grupper har hanterat hardships i grupp, även om deras orättvisor aldrig borde hänt från första början.
Jag är övertygad om att om man upplevt att “det värsta har redan hänt” och tvingats bli resilient i sin livstil, psyke och gemenskap kommer man klara sig bättre än gemene man.
Kanske går dessa grupper mot en sorts spirituell rättvisa och faktiska ‘reparations’ (nej det är inte tillräckligt), apropå att samla på perspektiv ända tills dom tröstar.
Välj kommande innehåll!
Rösta gärna vilket ämne som intresserar dig mest:
Att vår uppmärksamhet är den högsta valutan, och att den kidnappas dagligen av distraktioner.
Att så mycket av teknikens framsteg beror på att män velat ha tillgång till kvinnors kroppar och att feminism är ett uttryck av ett patriarkat.
Att se döden som vår största lärare, särskilt att beakta den i naturens cykliska form.